Henrik Ingvarsson

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår. På Jägersro. En svinkall februaridag. Bland betongen på en inrökt Ridhallsläktare.

Där fanns larmet, där fanns passionen, där fanns hästarna.

Där fanns livet.

Och drygt 30 år senare är jag fortfarande kvar. Mycket har ändrats, samtidigt som egentligen ingenting. Kärleken till den här ibland märkliga, ibland stormande, ibland enerverande, men alltid underbara sporten som kallas trav är densamma.

Efter 1,5 år på V75-Guiden, drygt ett decennium på Travronden är jag numera frilansande journalist.

Och lite rädd är jag att jag redan har upplevt mitt vackraste travsportminne för evigt i livet; tillsammans med Mack Lobell under en förförande och enastående romantisk majsöndag på Solvalla 1988. Fast annars … uppskattar jag nog Derbyhelgen allra mest.

Jag tycker mycket, mycket om hemstaden Stockholm, lider konstant med Bajen, avgudar Rom och Totti och Dinos Osteria i Prati och längtar oftast efter Österlen. Och Jägersro.

Och sörjer Olle Ljungström. Mycket.

Lennart Persson

Cykelturen till Axevallas stallbacke tog runt en halvtimma. Det var där en hel värld öppnade sig, travets värd. Bland hästarna och människorna i stallarna blev jag på något vis fast. Därför har jag på olika sätt ägnat en mansålder åt travet.

Mitt intresse gav mig extraknäck som travskribent på Skaraborgs läns Tidning där jag så småningom blev sportchef. Efter tio år på ”min” tidning i hemstaden Skara kom ett lockande erbjudande från Göteborgs-Posten. Där skulle jag få bli travskribent på heltid. Tänk er själva, vilken dröm det var.

Det blev även tio år i den rollen. Sen blev det fotboll och alla stora matcher med IFK Göteborg, EM i Sverige och allt var det var. Så en dag frågade chefredaktören om jag ville bli sportchef. Kanske inget jag drömt om precis, men som ändå inte gick att säga nej till: Sportchef för den sportredaktion som av många ansågs vara bäst i Sverige.

1997 var det dags för nästa resa, den gången till Stockholm som redaktionschef på Dagens Spel som senare blev Daytime Media House.

När det känns som om jag har avverkat mitt varv, då börjar ett nytt. Eftersom jag gillar hästarna och folket i travsporten så innerligt är det svårt att lägga av. Därför skriver jag vidare här, och snackar, dessutom.

Magnus Stålberg

Det pratades trav varje gång jag var hemma hos mormor. Hon jobbade länge i en av totoluckorna på Romme. Hennes livskamrat jobbade som huvudstarter och sedan bandomare på samma bana. Dessutom en några år äldre kusin som redan var frälst och senare blev framgångsrik hästägare och tränare. Där satt jag och lyssnade.

Jag tittade i travprogrammen. Lärde mig namnen. Blev sakta men säkert mer intresserad av travloppen än fotbollsmatcherna i Tipsextra. Provade att spela V65. Vann aldrig men älskade analysen och att se hästarna. På första tisdagsrasten i skolan sprang jag till postkontoret och hämtade veckans gratisprogram. Läste om och om igen. Längtade till lördagen.

Fick Algas Travspelet i julklapp. Började köra egna lopp. Gjorde egna hästkort. Sedan fick jag en dator. Gjorde ett travspel. Körde ännu fler lopp. Gjorde ännu fler hästkort. Det var trav hela tiden.

Och så kom internet. 1996 skapade jag travnet.se och började med det en ny resa inom travet. Hade parallellt en heltidsanställning som IT-samordnare men 1997 avslutade jag den och övergick till att arbeta helt med travnet.se

1999 sålde jag webbplatsen, arbetade vidare som huvudredaktör i tre år till innan jag valde att sluta även där för att göra annat. Sedan 2007 driver jag kommunikationsbyrån Gobolito där Fotograf Magnus Stålberg är integrerad i verksamheten.

Jag har aldrig släppt travet helt och sedan våren 2020 är jag en del av Trottosport.