Den som följt med mig i podden och möjligen någon annanstans vet att jag tycker om travhästen Honey Mearas. Att jag tycker om travhästen Honey Mearas väldigt mycket.
Även då hon inte riktigt räckte mot de bästa. Under treåringssäsongen ifjol. För det var ju så, det är ingenting att hymla om, det fanns de som var bättre. Då. Hon var söt, det var hon. Hon var underbar, det var hon. Men mot de större, starkare, tuffare, mot dem kunde hon inte hävda sig.
Kanske var det något i just den hästens absoluta skönhet jag såg i henne. Möjligen var det just det som gjorde att hjärtat slog ett slag eller två fortare. För att hon förde tankarna, rosaskimrande och drömmande, möjligen, till … Delicious (bilden nedan).
Jag tror att det var det. Om jag ska vara helt sanningsenlig med mig själv.
Jag ville hitta en Delicios igen. För att finna gnistan. Hästarnas häst, Delicious. I Honey Mearas såg jag något som påminde. I Honey Mearas såg jag något som liknade en spegelbild av det jag behövde för att fortsätta älska travsporten. Trots allt. Trots motgångar. Trots att den ibland härjar med en.
I Honey Mearas såg jag en fortsatt kärlek till den.
Och nu. Nu är hon dessutom bäst. I Daniel Redéns träning blev hon bäst. Ja, som Stefan Melander om sin tidigare lärling brukar skriva: ”Sveriges bäste tränare”.
Jag vet inte jag. Kanske att han till och med är VÄRLDENS bäste. Jag börjar luta ditåt. För vem är egentligen bättre, vad än Robert Bergh säger?
Och hur som. Honey Mearas. Och Delicious. Daniel Redén. Oavsett vilket så hör det ju ihop.
Den där spurten nedför Axevallas upplopp av Ready Express-dottern i söndagens Stochampionat, den fortfarande lilla och söta, det var liksom motsatsen till friktion för travhjärtat. Den var för fortsatt kärlek. För fortsatt hopp.
För att fortsätta fylla kroppen med travsportslivskraft.
Så att det räcker ett tag till.
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.