”Jag borde åkt till Tyskland och gjort behandlingarna”, var ett av svaren Jerry Riordan (ses vid bilden slanga en häst) lätt sarkastiskt slängde ur sig i samband med den nyliga domen från Svensk Travsports ansvars- och disciplinnämnd (STAD). Där han för olika överträdelser i antidopningsreglementet dömdes till sex månaders avstängning och 100.000 kronor i böter, som alla känner till nu överklagat.
Det var i en intervju med Matteus Lillieborg han uttryckte ovanstående, och jag tror inte att han själv fattar hur avslöjande den sägningen verkligen är. Åtgärden, behandling med Carbesia, är förbjuden i Sverige … ”så jag borde åkt till Tyskland istället”.
Jag vet inte om jag behöver förklara närmare. Hur pass som sagt pikant yppande det citatet är. En normalbegåvad person fattar väl? Har man dessutom erfarenhet av Riordans historia, med olika fall och ännu fler invecklade och ordrika bortförklaringar inser man än mer.
Samtidigt som jag inte riktigt blir klok på hur travfolket i största allmänhet resonerar. Till en början: idag fick vi förresten alltså ännu en dom fastställd, enligt Sulkysport har den i USA framgångsrikt verksamme svenske Per Engblom nämligen efter sitt överklagande för hästen Mon Amour, vilken fastnade i en dopingkontroll den 29 april 2023 på Meadowlands och testade positivt för (opioden!)Oxycodone, Carisprodol och Meprobamate, nu slutgiltigt dömts till drygt ett års avstängning. Ingen dålig olika-medel-cocktail förresten, får sägas, och alltså ännu ett svart och mycket allvarligt kapitel i travsporten.
Jag har själv skrivit det så många gånger nu att jag snart har förståelse för att folk blir trötta på mig. Lennart Persson gjorde detsamma på vår sajt häromdagen: att det är synnerligen hög tid att kollegor, kuskar, ägare, verkligen börjar ta ställning. Vägrar köra för fuskarna. Slutar stötta när det gäller ägarskap. Står upp för sporten och faktiskt ryter ifrån!
Men då kommer de. I massor och som på given signal. Reaktionerna i en anda som säger att ”det är inte kuskarnas uppgift att döma”. ”Det är ST som ska agera”. ”Skyll inte på ägarna”. Och visst, jag kan ha viss förståelse för argumenten i sak, men de räcker i min värld inte längre till. Inte på långa vägar. Inte i den totala kontext och bekymren den här verksamheten brottas med.
På grund av 1: uttrycker man sig det på sättet kan man inte på långa vägar ha förstått omfattningen av problemen kring dopning. Och 2: det är liksom exakt DETTA som är hela grejen. Hela kulturen. Vi har i alla tider försökt att lösa problemen utifrån. Bevisligen utan någon vidare framgång. Nu är det fan i mig dags att vi tar tag i det hela INIFRÅN. Att vi börjar prata om det. Att vi själva i sporten visar att vi inte vill ha det så här. Att nu får det baske mig vara bra. Att vi exempelvis inte visar upp för de som är unga och färska in i branschen: det är så här det går till; man skarvar, man fuskar, men så länge ingen upptäcker eller säger något så är det okej.
Att man inte som Peter Untersteiner i Vaggeryd kommande söndag, trots att man har över 200 egna hästar i sitt stall, likväl ställer upp för sin återfallsförbrytande granne, Jerry Riordan.
Vi måste liksom bryta den kulturen. Och nu måste det som sagt ske inifrån.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.