Månaden mars

Månaden mars alltså. Den är ju som ingen annan. Den, du, är den mest opålitliga av dem alla. Som tennispartnern som dömer varenda tveksam boll till sin fördel eller som den mäklare i Stockholm vi en gång anlitade som menade att han utan omsvep kunde ”sticka till” en mätningsman en ”chokladkaka” för att få vårt försäljningsobjekt att svälla några kvadratmeter. Så mycket att hålla i handen är du.

Den, du, mars, är som en lynnig unghäst. Som den där fartfyllde men ack så osäkre talangen, den som gör bort sig med galopp varannan gång. Minst. Och man har ingen aning vilken dag som ska bli vilken. Galopp eller enkel vinst.

Så är den. Mars.

Du, mars, är den som ena dagen lovar mer än du kan hålla. Och du vet om det. Du är bluffmakaren vid ett pokerbord. För att sedan redan den kommande kunna vara den vänliga själ som med ett leende och varm hand kommer med kaffe i solen mot en husvägg mjukt inbäddad i lä.

Du är hoppet och svikaren på samma gång. Eller mer nog … varannan gång.

Numera är du också en förändrad spelplan. Av fyra födelsedagar är det nu bara två kvar. Av oss fem i familjen är vi numera blott två. Och det, det gör någonting med en. Mer än jag har förstått. Mer än jag har hanterat. Mer än jag har tagit itu med. Jag känner det detta år. I denna upplaga. Av mars.

Mars var (nästan)allas vår månad. Nu har den glesnat ut likt allt fler av travloppens startlistor.

Mars är ut med det gamla, det är eldande av fjolåret, bort med det bleka, med det förra, väntan på det nya, längtan efter knopparna, på att det ska slå ut, på att liv åter ska uppstå. Det är tiden när frustrationen och njutningen brottas med varandra. När tanken på den snara allsvenska fotbollspremiären och travets stjärnårsdebuter får en att spritta.

Samtidigt som du inte kan låta bli att härja med oss.

Mars. Din rackare, ribban som darrar, din vackra skapelse och lömskhet på samma gång. Jag är så kluven till dig.

Hatkärlek, ska vi kalla det så?

Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com