Under onsdagen kom det – åtminstone för mig – oväntade och lätt chockartade beskedet att författaren från Malmö, Kristian Lundberg, hade gått bort. Blott 56 år gammal.
Och jag inser, i allra högsta grad inser jag det, att det här kommer att vara smalt. I ett travsportsammanhang ytterligt smalt. Hur många som eventuellt får för sig att läsa dessa rader kände ens till Kristian Lundberg? Sannolikt ytterst få.
Men för egen del bultade mitt hjärta åtminstone lika skakande och omfångsfullt när detta besked kom, som när det om Olle Goop nådde oss förra veckan. Kristian Lundberg föddes tre år tidigare än jag själv, vi får sägas tillhöra samma generation, och även om hans uppväxt under 1970- och tidigt 1980-tal med all säkerhet var väsentligt tuffare än min på säkert flera vis privilegierade delar vi, delade vi – för så känns det – en hel del annat. Vi delar väl den psykiska ohälsan, om än kanske på olika vis, vi delar kärleken till det skrivna ordet, och vi delar inte minst det faktum att ha svårt att svika sig själv och den man känner sig vara. Att vara den som inte pallar att förställa sig. Att låtsas, att vara falsk och för egen vinning alliera sig i ett sammanhang man innerst inne inte vill befinna sig i. Att svika sig själv och det man tror på. För så är det. Jag klarar det bara inte. Och det är ett tillstånd som har kostat på. Och fortsatt så gör. Om jag anser att någonting i exempelvis travsporten är åt fanders och som innebär att hela företeelsen trav skulle bli bättre om just det inte fanns … så kan jag inte hålla tyst. Inte hålla tillbaka. Det är bara inte möjligt.
Precis som Kristian Lundberg såg på världen, kan jag föreställa mig.
Och allt jag vill är att skriva. Precis som Kristian. Allt jag vill är att få uttrycka mig.
Jag saknar det. Ja, som en konstant – som den som suktar efter en famn som sedan länge är borta – saknar jag det. Att få skriva. Uttrycka mig. Värdera orden som sommarens alla blommor.
Vi kände inte på minsta vis varandra, men likväl, vila i frid Kristian.
Nu ska jag läsa om din ”Yarden” och några andra till.
Och ännu mer sakna att skriva.
Henrik Ingvarsson
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.