Beskedet kom inte som någon chock. Att Stefan Hultman återigen hade fått rejäla bakslag kring sin sjukdomsbild visste jag ju. Detta efter att han med pigg stämma så sent som i november när vi då pratades vid berättade att han kände sig piggare än på länge. Nu vänder det kanske, trots allt, det var förnimmelsen då. Men det varade inte länge. Komplikationer uppstod på nytt. Du blev sämre igen. Och när vi textade varandra bara för någon vecka sedan lät det tungt. Så ingen chock alltså.
Likväl, när jag väl denna lördag hade pratat med dina anhöriga och till vilka nu så många tankar går, och fått förtroendet att gå ut med beskedet, och efter det skrivit en text och publicerat – så skakade min kropp. Händerna darrade. Kinderna stramade. Så den uppstod nog likväl. Chocken. Det där ögonblicket när det väl händer kan man ju aldrig förbereda sig på, det om något är i alla fall nåt litet som livet lärt en.
Jag funderade inte ens riktigt på vad det skulle innebära att gå ut med budet. Mitt i en V75-lördag som vi var, mitt i Vinnare-direktsändnings-tider, mitt i en ljus vårdag som enbart skulle innebära glädje och framtidstro på Jägersro. Inte förrän efteråt, inte förrän jag tryckt på ”play”, insåg jag. Vidden och omfattningen. Vilka känslorna och reaktionerna skulle bli. Att, käre tid, tevesändningen skulle behöva ta en helt annan riktning än hur grundschemat såklart var. Och i förlängningen berättade det inte minst: vilket sjusärdeles avtryck den här Huddingegrabben lämnat i den svenska travsporten.
Vi har på något sätt gått sida vid sida de senaste decennierna, jag och Stefan. Jag började som travjournalist 1999, typ i samma veva som när Stefan fick chansen på Menhammar och framgångarna började, och efter det närmast konstant bara pågick. Det har inte alltid varit smärtfritt, det ska gudarna veta; i medgång var allt alltid fantastiskt, i motgång inte lika ofta lika lent. Jag har av honom varit så kallat avstängd vid åtminstone ett tillfälle, efter en i mina ögon mycket mild kritik i Travronden en gång.
Det var så han var, Stefan Hultman. Benämningen ”känslomänniska” är ju vad den är, men Stefan var på något sätt alltid lite som livet självt. Det är liksom inte alltid enkelt. Inte alltid spikrakt. Han kunde – trots resultaten och alla framgångar – ofta tvivla och vara osäker. Hade (alltför)stora krav på sig själv. För allt detta har jag den största av förståelse för.
En kväll ringde han, det var sent på våren 2021, och berättade att han ville ge ut ”en riktig jädra bok”. På ett sånt där barnsligt entusiastiskt vis som nästan bara han kan (kunde) vara i den här sporten. ”Det finns så mycket jag har att berätta och jag har faktiskt ett jävla bra minne”. Jag, precis kommen från ett annat inte helt friktionsfritt bokprojekt, var kanske inte hundraprocentigt på tå, men inte långt senare efter att Stefan berättat om sina planer på sin Facebook-sida hörde ett av de allra största bokförlagen av sig – och så var vi snart igång.
Det är oundvikligt att man kommer varandra nära under ett sådant projekt. Det är så mycket tid att spendera ihop. Det är så mycket man, hur ska man uttrycka det, rotar i. Som jag rotar i. Som i det här fallet Stefan, berättar. Ett helt liv liksom. Med ljus. Med mörker. Och allt däremellan. Och så den under processen pågående sjukdomen på det dessutom. Ena dagen var det sol, det var underbare Naglo, favoriten Jejjdan (Jaded) och första gången han åkte ut på rakbanan med Maharajah. Nästa mådde han sämre och berättade om sina tankar han haft om självmord. Det här, denna transparens och nakenhet, detta förtroende, gör någonting med en relation, så är det ju. Och våra eventuella stridigheter tidigare till trots; han hade uppenbart likväl ett stort sådant – och respekt – för mig, och jag för honom. Det var ju mig han ringde den där kvällen, och ingen annan.
”Grattis Kingen”, skrev Stefan till mig på min födelsedag för bara ett par veckor sedan, och bara det känns denna dag på alla sätt overkligt nog. Möjligen inte mitt favorituttryck i och för sig, men hur som:
Tack själv för allt (Kingen). Kung Hultman. Du som på samma gång var den osäkre, sköre, känslige, tvivlande, och samtidigt så livsbejakande och enastående yrkesskicklige. Du blev Huddinge-grabben som kanske inte ens på riktigt insåg att du faktiskt erövrade världen.
Det blev inget Italien på ålderns höst, som du då och då drömde om. Livet kom emellan, som det brukar heta. Livets lotteri var fasen inte på din sida.
Det känns tomt. Det känns märkligt. Jag tänker som sagt på de dina där hemma.
Och på att du i den här sporten för evigt kommer att vara en av de allra, allra bästa.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.