Så kom ytterligare en skakande nyhet kring dopningen. Ja de kommer lika tätt som flyttfåglarna i sina klungor när de anländer om våren. Den här gången är det tidningen Sulkysport som rapporterar om graverande uppgifter runt en travtränare som figurerar på en hög nivå i sporten. Enligt tidningens källor ska det handla om att tränaren injicerar hästar inför deras starter – ett klart och tydligt brott mot antidopningsreglementet.
Ytterst alarmerande utsaga, det måste sägas.
Om det är förvånande?
Inte det minsta. Naturligtvis.
Det är snarast bara ytterligare ännu ett fall som bekräftar ett mönster kring en sport som alltmer håller på att falla sönder i bitar. Som själva infrån tar död, förintar all tänkbar glädje kring den. En sport där helt enkelt det mesta tycks handla om vilka medel och preparat som hittas eller ej, och om vad man kommer undan med – och på vilket sätt man gör det. Hur man lurar systemet kort och gott, ja jag har till och med hört just dessa ord uttalas. En tränare som nyligen hörde av sig till mig uttryckte till exempel att hen har kollegor som anser att det förbjudna välkända medlet DMSO (Bo Westergaard-skandalen i Norge med flera) inte ÄR dopning. Detta på grund av: ”för det syns ju inte”.
Så länge man kommer undan, så är allt okej, tycks (alltför)många tänka.
Vilken tränare det handlar om i det case Sulkysport rapporterar om? Är det ens intressant längre?
Till Sulkysport hade Svensk Travsports Utredningschef på avdelningen för hästvälfärd, Mattias Falkbåge, begränsade kommentarer, och det går att ha förståelse för. Fallen de jobbar med är många. Tipsen ännu fler. Beviskraven (alltför?) höga och utmaningarna känns bara större och större – och mer omfattande.
Under tisdagen kom det sedan vidare bulletiner från Danmark, om att en av det landets största tränare, Flemming Jensen, fått en dopningsdom på sig (böter på 25.000 kronor och sex veckors avstängning). Flera svenska tränare väntar inom kort på domar i STAD, bland annat den i lördags V75-vinnande Halmstad-stationerade Jerry Riordan, och så här bara rullar det på.
En hästvälfärdsavdelning som – möjligen utstrålar den emellanåt ineffektivitet – frenetiskt försöker jaga aktiva som vet vad som gäller och som konstant ligger före i preparatdjungeln, när det gäller effekt av dem och den ringa risken att bli upptäckt. Mot detta aktiva som håller varandra om ryggen, vet hur man kommer undan – och av vilka man inte längre litar på någon.
Är det verkligen så här vi ska ha det? Och fortsätta ha det.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.