Det är för mycket död just nu. Alldeles för mycket död. Jag måste säga det.
Och när journalistkollegan och vännen Kristian Borell under förra veckan försvann ifrån oss tippade det liksom över kanten. För mig. Vi hade ju bestämt att vi just skulle ses, och att jag skulle ge dig boken om Johnny Takter, det hade jag ju lovat. Och så blir det plötsligt inte så. För att man har skjutit upp. För att ”vi tar det snart.” Ganska snart. Vi tar det sen, och vi ska liksom bara … och så blir det inte av.
Och till slut: för att … död kommer emellan.
Varför lär man sig aldrig, kan ni berätta det för mig? Vi tar så jävla mycket för givet, tror att vi är odödliga trots att det konstant påminns om motsatsen.
”Det är klart att jag kommer att dö, liksom”, som Olle Ljungström uttryckte när han en gång fick fråga om sitt mående. ”Till och med Lennart Hyland dog, trots att det ansågs omöjligt när det väl skedde”.
Det finns Olle-citat kring det mesta, att ta till. Men inte ens han – frid över dig – kan alltså få en att inse, att det med all önskvärd tydlighet gäller att inte skjuta upp saker.
Många har skrivit och sagt fina ord om Kristian de senaste dagarna, personer som kände honom ännu bättre än jag; och det är slående hur mycket som man bara kan humma med i. Kring hans värme, hans originalitet, hans – och där tror jag vi är, fan … var … lika han och jag – ytterligt milda armbågar. I en bransch som egentligen kräver det monumentalt motsatta. Ja, dessa förbannade armbågar.
Idag fick du boken om Johnny Takter, som jag lovade.
Och så hans intresse och nyfikenhet av att lyssna, kanske den mest undervärderade egenskapen en människa kan ha och ofta har svårast för, inte minst i dessa tider. När vi sågs ville jag egentligen mest prata om annat med honom, jag ville diskutera fotboll, Italien, mat, vin, Serie B, journalistik, fråga HONOM saker; men han förde allt som oftast tillbaka samtalet till travsporten, det som han tyckte att jag möjligen kunde bättre än honom, även om han skrev krönikor för Sulkysport under ett par år. Han ville ta oss till Viking Kronos, till Roger Grundin. Till Bo William och Johnny. Berätta, berätta!
Precis som med Olle Ljungström finns det gott om Kristian Borell-citat. ”Toscano på kajen”. ”För att vara tydlig”. ”Det går att argumentera för”. ”De randiga klubbarna”.
Men jag tror att det som fastnat mest är de ord han en gång vid ett samtal oss emellan uttryckte är: ”man vill väl vara smal?”. Apropå att inte bli för insmickrande i yrkesrollen, inte vika sig för det som ska generera klick, inte svika sina ideal.
Helt enkelt: fortsätta vara genuin.
Precis så som du var, Kristian Borell. Genuin. Varm. Och äkta.
Ciao Kristian, e a dopo.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.