Var det dagen då Travronden vaknade!?

Travrondens Emil Persson skriver denna tisdag i en krönika att han efter den senaste dopningsskandalen är – och blir – orolig på riktigt.
Själv blir jag glad … över att han blir det.
Glad för att någon ytterligare möjligen både vaknar – och vågar uttrycka det. Ja, var detta dagen då vi blev fler, och kan och har mod att sätta press på riktigt? 

Jag vet inte hur många rader jag har skrivit i ämnet dopning vid det här laget. Och nu kommer väl någon kollega till nämnde Emil Persson tycka att man är märkvärdig i vanlig ordning, men ja, jag har känt mig ensam. Det kan inte hjälpas. Någon ytterligare person har det väl vid tillfällen funnits, men ytterligt få har i realiteten varken granskat eller ifrågasatt omständigheter kring detta uppenbart så sällsynt känsliga spörsmål. Det är ryggdunkningar oavsett vad. Det är spelet i fokus i alla lägen. Inte skapa dålig stämning för allt i hela den skimära rosafärgade världen som kallas travsport.

Som Emil, för inte så länge nytillträdd på Ronden, idag uttrycker det efter söndagens sällsynta debacle: det är oftast tyst. Från förbund. Från aktiva, tränare och – kanske i synnerhet – kuskar. Och så – för det glömde han Emil – media. För om vi börjar där; journalister kan, om man är journalist som en journalist ska vara, göra skillnad. Jag granskade till exempel Halmstadtränaren Jerry Riordan under 2021. Efter den historien går det åtminstone att konstatera att hans resultat stadigt gått neråt, vilket i och för sig inte innebär att jag tar för givet att just granskningen var anledningen. Men det gick åtminstone inte åt andra hållet. Och just kring Riordan lär det återkommas inom kort (kring DETTA ÄMNE).

Det är liksom därför journalistiken existerar och är så elementär i ett samhälle. För att ifrågasätta. Syna. Granska. Vara ett kritiskt och vakande öga. Akta dig, vi ser och hör.

Och den där tystnaden som Emil tar upp. Det som jag i åratal gjort. I det att i princip aldrig någon tar ställning, i att aldrig någon yppar ett ord. I kusken som kör åt en uppenbart upptäckt fuskare; ja, vi kan väl till exempel kalla dem såväl Johan Untersteiner som Björn Goop, oaktat vad som har kommit upp till ytan … inte har några bekymmer att hämta hem några extrakronor när det passar sig. Passar sig, som det gör … typ alltid. Och vidare i ägare som fortsätter stå bakom dopningsdömda tränare, uppenbara fuskare, människor som äventyrar och manipulerar en hel sport.

Och som sagt, också förbunden. I de olika länderna. Frankrike behöver vi väl knappast prata om just nu, där det aktuella uppenbart korrupta fallet med den egentligen dopningsavstängde Lovino Bello som trots detta både tilläts starta och också vinna Grupp I-loppet Prix de l’Etoile/Prix Ready Cash på Vincennes i söndags bara är ett av många exempel på flathet. Men som ändå fick Travronden att faktiskt vakna till. Fast samtidigt; här hemma, från ST, vad har vi hört?

Ja, och vad säger egentligen tystnaden från kollegor? De som i de flesta fall borde vara konkurrenter istället för någonting annat.

Att det är så här det ser ut? Att det inte spelar någon roll. Att något otillåtet medel hit eller dit gör detsamma. Att det egentligen inte spelar någon roll vilka metoder som används. I vilken omfattning så görs? På grund av att – ska vi dra det så långt – alla håller på?

Eller hur i himmelens namn ska vi tolka allt?

För övrigt: det är ju populärt med kris-/höstmöten om än det ena än det andra i sporten. Men när kommer det mest elementära upp till ytan? När debatteras det? Dyker upp i ett vd-brev på travsport.se? När kommer det ett … höstmöte med dopningstema? Där alla måste deltaga. Med närvaroplikt om man så är liggandes med kvadrupel-covid.

Jag hamnar till sist dessa dagar ändå i att; att den absurda situationen med Lovino Bello för egen del till sist landar i något positivt.

Ifall det nu får till följd att vi är fler.

Att Travronden har vaknat, kan vi hoppas på det?

Och att därmed fler i travsporten gjort det.

Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com