Om man inte ens tror på det största man har. Om man inte ens tycker att världens historiskt kanske mest omtalade löpning i travsporten, ni vet den som amerikanen John D Campbell blev fullständigt betagen i när han kom hit för första gången 1988, duger som den är. Om man tror att man måste vrida varenda kroppsdel ur led för att i nåt slags influencerkomplex ”nå andra målgrupper”. Kring det som var något som även alla utanför travsporten kände till. Det var ju en del av de riktiga klassikerna. SM-finalen i bandy. Stockholm Maraton. Vasaloppet. Elitloppet …
Om man tappat självförtroendet och hoppet till sin sport så till den milda grad. För det går ju inte komma längre.
Ja, vad återstår då?
”Vad var det där som lät”, undrade förresten John D Campbell när han från stallbacken hörde ”some noise” från tävlingsbanan, influgen till ett Solvalla som badade i sol och värme och fler än 31.000 människor den där första gången, för att köra Mack Lobell. Han fick då till svar: att det var en häst som skulle tävla under dagen som var ute för en första värmning. Timmar före tävlingarna ens skulle ta sin början …
Att Solvalla sedan flera år redan – frivilligt! (och/eller påverkade av ATG) – lämnat ifrån sig just det fullständigt unika som man hade i sin vård; det tidiga morgoninsläppet, förmiddagen med värmningarna, spontaniteten, det som var Elitloppet, det som var hela själen med Solvallas Internationella Elitlopp, har vi redan konstaterat. Bara just det faktumet är ju förresten ungefär som om de allsvenska Stockholmsklubbarna inför derbymatcher frivilligt skulle göra sittplatser av de läktare där klackarna huserar. Att ta bort just det som ÄR derbyna. Det som GÖR derbyna. De människor, den passionen, som gör att dessa matcher ses med respekt över hela fotbolls-Europa.
Nu är det tält där, restaurangplatser där, pilar till 995 kronor dit, pilar till 1.995 kronor för trerätters på denna plats hit. Det är stallbacksvisning för en tusenlapp per person dit. Ytan där spontaniteten kan frodas krymper för varenda år.
Och så när man knappt tror att det inte går att komma längre ifrån det som var, byggde och gjorde Elitloppet, så tycker spelbolaget ATG att man kan ”skoja till det”. Ihop med – hör och häpna – Solvalla (bild ovan). Detta är alltså det senaste greppet.
För en sak ska man veta i detta: ATG byggde inte Elitloppet. Solvalla byggde inte Elitloppet. Ja, för lyssna nu väldigt noga: det var folket som gjorde det. Det var publiken som gjorde det. Det var spontaniteten som gjorde det. Det var som med en nykomponerad ramsa på en fotbollsläktare, just människorna som gjorde det. Att då gå ut med budskapet: ”skoja till det och gå utanför det sportsliga emellanåt för att nå även folk utanför den målgruppen skadar nog inte”. Det är något så totalt väsenskilt från det som är ursprunget. Det är faktiskt att förnedra det – alla de – som en gång skapade allt. Stämningen. ”Festen”. Hela Elitloppet.
Om man inte längre ens tror på att det största som finns kan stå för sig själv.
Vad i hela fridens namn återstår då?
Henrik Ingvarsson
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.