Det är en uppseendeväckande historia, den vi berättade om i veckans avsnitt av vår podcast.
Uppseendeväckande och anmärkningsvärd. Och lite läskig faktiskt.
Det hela handlar alltså om en försäljning av en travhäst, vilken genomfördes i slutet av sommaren. Enligt en artikel i tidningen Hippson köpte då B-tränaren Victoria Eade en travare. Det aktuella stoet hade precis vunnit lopp, och såldes alltså omgående efter detta till Victoria. Som avstod från att besiktiga hästen.
När hon hämtade stoet insåg hon dock snabbt att den inte var i särskilt bra skick. Hon var mager och med stora sår på sina kotor.
– Här borde jag ha tillkallat banveterinär direkt, har Victoria ångerfullt uttryckt efteråt, men sade samtidigt att hon oroade sig för att säljaren skulle vägra låta köpet gå igenom om hon krånglade.
Detta har hon berättat för Hippson.
Väl hemma kollade hon igenom hästen noggrant, och reagerade på att den luktade väldigt starkt. När Victoria för egen del sedan vaknade upp dagen därpå hade hon hög feber och ansiktet var helt uppsvullet. Lymfkörtlarna var också uppsvullna och hon hade ont i sin hårbotten.
Sedan blev det – ännu värre. Och vid det skede då ögonen hade svullnat upp så pass att hon inte längre kunde se åkte Victoria – själv sjuksköterska – in till sjukhus.
– Jag åkte sedan fram och tillbaka till sjukhuset hela helgen och läkarna frågade ut mig om huruvida jag bytt tvättmedel eller gjort något annat nytt. Först på måndagen kom jag på att berätta att jag köpt en ny häst som luktat konstigt och det var då jag insåg att jag antagligen inte tålde linimentet hon hade på sig, berättade hon för Hippson.
Och sade vidare att hon ofta masserar sina egna hästar med liniment, men att hon aldrig tidigare reagerat på vanligt sådant eller någon annan medicin hon använt till sina hästar. Därför ställer hon sig väldigt frågande till vad det egentligen var hästen behandlats med.
Den aktuella hästen gjorde vid tidpunkten för försäljningen sin livs 17:e start. Före det aktuella loppet, som var ett så kallat Juniorlopp (utan totospel), hade den en femteplats som bäst, hade sprungit 1.18,2 som snabbast (i debuten) och varit knappt under 1.20 vid blott två ytterligare starter. I denna det 17:e tävlingstillfället, dagen innan försäljningen, vann hästen från positionen utvändigt ledaren – på 1.16,3/2.140 meter voltstart.
Och detta, ytterst anmärkningsvärt: utan att det togs dopningsprov.
Det gjordes däremot den här tävlingsdagen på två andra hästar; dels på en anonym femteplacerad, dels på en normalprestation av en ytterst duglig travhäst.
Omständigheter som tveklöst gör att man ställer sig frågan: hur arbetas det egentligen kring det här i den svenska travsporten? För om man inte hajar till kring en onormal prestation av det här slaget, när i hela himmelens namn ska man då reagera? Om inte känslospröten agerar här – när åker de då överhuvudtaget ut? Och – vilka är riktlinjerna från Svensk Travsport?
Under en tävlingsdag finns ett flertal ”instanser” som kan – och ska – gripa in. Vi har till att börja självklart banveterinären. Utöver det finns alltid en ansvarig dopningsprovtagare på plats. Måldomarnämnden är nog den allra tyngsta av alla, i att beordra prov om den anser något sticka ut. Och så finns det slut också en tävlingsledare, som visserligen inte har rätt att själv ge order om provtagning, men som kan påkalla uppmärksamhet till exempelvis måldomarnämnden.
Handlar det om lättja? Okunskap? Eller dålig styrning uppifrån?
Oavsett vilket är det väl lika illa. Är det flera av alternativen är det plötsligt väldigt oroande. Ja, jag tycker att det trots alla ord om hur viktigt dopningsarbetet för sportens trovärdighet är … syns en alltmer avtagande aktivitet i arbetet. Antalet prerace- och ”out of competition”-prover var till exempel försvinnande få mellan juli och september. Existerar hunden Lykke längre? Vidare vet jag vet också att det från många A-tränare finns en stor oro och råder betänkligheter över att det ytterligt sällan genomförs några kontroller på träningsuppbyggande tvååringar. En sak det verkligen snackas om, där ute i verkligheten.
Ja, på vilket allvar tar ni egentligen dopningsproblematiken på, ST?
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.