Det är mycket prat om drivningar just nu. Av olika skäl. Och med på nåt vis den ena ytterligheten ställd mot den andra.
Dels efter den senaste tidens uppmärksammade händelser i Frankrike, som är den ena. Dels den andra; som berör det nyligen justerade svenska reglementet. Ändringar som innebär att man på vårt lands travbanor inte längre får driva överhuvudtaget. Drivning som term finns inte ens längre. Vilket innebär att: all drivning därmed ska bestraffas. För i reglementet är det numera ”lätt maning” som gäller som term. Och de stackars domarna har fått en uppgift som inte någon lär avundas, för vad i herrans namn går den gränsen.
Lägger man därtill att det under morgonkvistarna på ATG:s kanaler visas lopp från andra sidan jordklotet som sannerligen inte är någon syn för gudarna och där det minst sagt vevas som vore det att få rent de dammigaste mattor som skådats, så blir man inte mindre brydd. Dessutom inte sällan på lätt halta och slitna passgångare. För om nu Svensk Travsport står för det man säger sig stå för, signalfrågan drivning som man ändå får lov att kalla den, hur kan dessa anskrämliga tillställningar från Australien fortsätta rulla? Är det pengar på inkontot som inte går att vara utan? Som man inte kan försöka få in på annat sätt? Som inte vanärar mer än de gynnar?
En annan fråga när det gäller vårt lands nya drivningsreglemente kan bli, om det inte redan är: vad kan det få för andra konsekvenser? För … varken kuskar eller tränare lär knappast sluta med att försöka få hästarna att springa fortare. På olika vis. För att … hinna först till den där mållinjen och för att ta hem så stora prispengar som det bara är möjligt.
Ja, åtminstone såg vi vid V75-tävlingarna i Östersund i lördags prov på två fall av annan form av otillåten drivning, vilka bägge två skedde utan bestraffning. Båda gångerna handlade det om Rikard N Skoglund; dels bakom vinnande Chestnut Boje i V75-1, dels bakom Van Gogh S. i V75-5. Och lika mycket båda gångerna var det drivning med bakvänt spö som utfördes. Något som under inga omständigheter är tillåtet, men som domarna (och journalisterna) nu helt blundade för, låt vara i snöyra… I de närbilder som kablades ut i tevesändningen syntes det dock mer än tydligt (väsentligt skarpare än på skärmdumpen ovan och nedan, TV4 Play rekommenderas).
”Det har sett ut så här jämt, hela tiden, varför har ni inte sagt något tidigare?”, ropar vissa, apropå uppståndelsen i Frankrike och Prix d’Amérique (och Prix de Belgique). I det kanske tröttaste argumentet av dem alla. För för det första: nog pockar det upp titt som tätt, synpunkterna om drivningar såväl i Frankrike som i USA, vid de tillfällen när mångas blickar riktas mot dem. Det är väl ganska naturligt att det blir så? Och för det andra och i all väsentlig synnerhet: drivningarna blir liksom inte mindre omoderna med tiden, det är inte mindre omodernt att i januari 2022 bete sig som flera kuskar i söndagens storslag gjorde, än för 30 år sedan… Att en ung kille som Nicolas Bazire dessutom utför det hela gör det inte direkt fräschare.
Ytterligheter alltså. Och visst mått av dubbelmoral. Det är så det känns just nu runt drivningsfrågan, som lär fortsätta vara på tapeten och synas i sömmarna. Fast det är solklart så att det är Sverige som lutar åt rätt håll i frågan, att det en dag som denna är svårt att gnälla på att vi här hemma är ”för hårda”.
Men det innebär – återigen – knappast att knepen för att få travarna att göra ”lite till” upphör.
Som exempelvis att driva med bakvänt spö.
Henrik Ingvarsson
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.