Synnerligen sällsynt figurerar den här veckan en travpersonlighet i ett stort riksmedia. Alltså på ett sådant ställe där normalt travet, ”vi”, så att säga inte platsar.
De jag kan komma på i brådrasket som de senaste är väl Lutfi Kolgjinis Sommarprogram i riksradion och … Björn Goops SVT-samtal med Ingela Agardh (evigt saknad!) för snart hundra år sedan.
Den här gången är det alltså Daniel Redén som gästar … Söndagsintervjun i P1 (eller gästade för de som nyttjar poddversionen, intervjun ligger ute sedan fredagen). Martin Wicklin, som i vanlig ordning är den som intervjuar, är en upphöjd journalist, just Söndagsintervjun i P1 har i regel hyllats förbehållslöst under den tid som det existerat. Wicklin är känd för kunna komma in innanför huden hos folk, i alla fall är det så det framställs, det brukar kunna brännas, och han kan dessutom vara tuff. Hålla sig kvar, klamra sig fast, om han inte får svar på den fråga han vill ha svar. Kanske inte på Anders Holmberg-nivå i SVT, men han är där och naggar i hasorna. Så smått åtminstone.
Samtalet med Daniel Redén är mildare än normalt. Det är en fin intervju, ett varmt som sagt samtal snarare än ställa-mot-väggen-aktigt, men likväl – lenare än man vant sig vid med Wicklin. Visst, det ställs frågor om Redéns ansvar i Propulsion-ärendet, fler än en, absolut, men när normalt det där bita-sig-kvar-aktiga brukar komma i ett ”men vad jag inte förstår, Daniel Redén …”, så nöjer sig Wicklin den här gången. Varför det är så vet jag inte; kanske vill han skona ett i sammanhanget orutinerat kort, kanske gör Daniels lugna och aningen blyga intryck att han ”smälter”, kanske är han för dålig påläst, kanske är han SÅ BRA påläst i ärendet så att han han med sin journalistiska kompetens, inser förhållandena och navigerar rätt i sin strategi just i detta fall. Jag väljer att tolka in det sistnämnda, och … enligt min bedömning gör han i så fall det rätta. Redén får frågorna han måste svara på, men det är inget korsförhör, och det är skönt att det inte hamnar där. Det är som sagt en fin intervju, väl värd att lyssna på.
Det pinsamma i historien?
Får man säga att allting är som vanligt?
Att ST på nytt gör bort sig. För det första tror jag att det är premiär i podcastfenomenets historia; att det figurerar ett svarsmejl i en avsnittsspecificering i Appen podcaster. Ett mejl som också publiceras på Sveriges Radios hemsida. Ett mejl där Svensk Travsport och Maria Croon som vanligt in i döden skyller ifrån sig. Hänvisar till den tidigare Styrelsen/Ledningen, vägrar att erkänna att uppgifter i utredningen dolts och ”försvunnit”, trots att bevis för detta finns, och Maria Croon hävdar att hon är ”förvånad över det som låter som allvarliga anklagelser om undanhållande av fakta och försök att skydda olika personer i organisationen”. Att det framkommer i intervjun.
Hon ljuger såklart. Eftersom det inte ÄR möjligt att vara förvånad över att dessa ord uttrycks. Det är helt orimligt att vara överraskad över detta, om man verkligen tittar sig själv i spegeln.
Det jag – fortsatt – förvånas över är ST:s benhårda strategi i det här. Att skylla ifrån sig precis allt, allt ansvar. Hänvisa allt i riktning mot tränaransvaret, i denna så ytterligt komplexa affär.
Fast kanske trots allt ändå inte i det här läget, nu när allting – snart ett helt år senare – har gått så här långt. Det är såklart svårt att backa nu.
Och att så att säga ha målat in sig i ett hörn har liksom aldrig nånsin varit mer träffande. Det är numera ett hörn med en mur av betong runt sig; och frågan är bara till vilken instans vi behöver vänta till, innan vi kan hacka hål i den där muren och släppa ut ST-ledningen på skammens scen.
För så kommer det att bli, förr eller senare.
Till dess rekommenderar jag som sagt veckans avsnitt av Söndagsintervjun i P1 med Daniel Redén.
Foto: Maria Holmén
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.